Solens strålar omsluter den vita av världar

Fåglarnas tacksamhetssång ljuder ända in

Min själ får näring

Sakta slätas rynkan i min panna ut

Kallt och vackert med hopp om vår, med hopp om liv

Om än bara för en stund

 Vår värld är aldrig riktigt tyst. Alltid något som brusar och surrar. Här ute på landet kan jag ibland förnimma tystnaden. När naturen låter så känner jag ändå tystnad. Jag undrar om jag stänger in mig själv eller om jag äntligen håller på att bli fri. Bli mig själv.Det beror på vem man frågar. Där det enda viktiga egentligen är vad jag själv tycker och känner om den saken.

Jag undrar ofta vad mitt liv har för mening. Inom mig känner jag att det finns något jag är ämnad att göra. Jag kommer aldrig närmare än så, eller gör jag? Den kanske jag har gjort men mitt intellektuella jag tar över, tänker. Det där kan ju aldrig gå. Hur skall det gå till? Du kan ju inte!I meditation och tystnad kommer det bilder av mig själv görandes saker jag aldrig gjort. Inte ens funderat på. Min fråga blir då genast, hur? när? Hur skall det gå till? Som ett brev på posten kommer tvivlen. Är det ännu en sak jag kommer att börja med, prova på. För att sedan sluta då jag känner att det inte var för mig. Jag är så innerligt trött på att hoppa runt, från aktivitet till aktivitet. Kan jag SNÄLLA få hitta min plats i tillvaron. Känna lugnet av att veta – detta är jag ämnad att göra. Jag är trött på att prova något nytt bara för att inse – nä, inte det heller. Det var inte för mig.

Lyssnade på Caroline Myss i går där hon säger att vi alltid krigar. För mig stämmer det så otroligt bra. Jag har alltid flera känslor och tankar som slåss och kämpar med varandra. Tyvärr så vinner ofta den negativa tanken fajten. Tvivel, misstro och osäkerhet.Jag kämpar, provar något nytt. Jag måste ändå medge att jag är en bit på väg. Jag tycket bättre om mig själv nu än vad jag någonsin gjort. Jag vet och känner att jag är värdefull att jag har rätt att känna lycka och glädje.

Mina lyckligaste stunder har jag haft utomhus, ensam i naturen. Många gånger har jag önskat att jag haft någon att dela dessa stunder med. Med någon annan där blir stunden inte densamma. Den upplevs bäst i ensamhet med naturen. Riktigt ensam är jag ju inte då min hund alltid är med mig. Hon stör mig aldrig i dessa stunder då jag lyckligt sitter och förundras över vår öronbedövande och hjärtskärande vackra natur.

Där och då är jag.  

 en bild kan säga så mycket

Jag tror man blir lite koko när sömnen inte infinner sig som den ska.

 I går kväll tänkte jag mig inte för så jag drack kaffe när klockan var halv åtta. Gud så dumt,,, det skulle jag aldrig gjort. Jag låg och vred och vände ända fram till 02.30 i natt. Så nu är jag trött som en gnu ( inte för att jag vet om de är speciellt trötta av sig ). Det känns som om hjärnan inte riktigt vill vara med. Ute piskar snön mot fönstret och jag vill bara krypa ner under täcket! Härligt att det är fredag. Inte för att jag har några speciella planer, kanske blir det att hyra en film.

En sån här kväll skulle det vara mysigt med en go man att kramas med,, som ni förstår så är jag singel. Det är nog många med mig som vill ha någon att krama på.

Hoppas alla ni där ute har en härlig fredag!